I mitten av juni tar jag examen. Det är därför kanske inte så otippat att detta inlägg handlar om mina tankar kring detta: pressen, paniken och framtidsutsikterna för en hållbarhetsintresserad person som jag. Det är inget pep-talk och inte heller en professionell redogörelse för faktiska möjligheter och framtidsutsikter för mig eller alla er andra som sitter i samma situation. Det är däremot ett försök till att övertyga oss om att detta är en spännande skärningspunkt – att det faktiskt är riktigt spännande och att möjligheterna finns där ute. Dessa ord kommer dessutom från två väldigt smarta personer jag känner.

Det finns ett stort problem med att brinna för hållbarhet. Och vilja jobba med det. För så är det ju, ens brinnande intresse innebär att det blir personligt, och då räknar jag inte ens med det faktum att de flesta som tar examen känner sig osäkra och vilsna – även de som kanske inte utbildat sig för att jobba med sin passion. Det om något är för mig den största utmaningen jag står inför som snart nyutexaminerad. Om självförtroendet av den anledningen därför tryter vid något tillfälle är denna klassiker lika bra varje gång: Fake until you become it.

IMG_4557Det är med den utgångspunkten jag går in i tankebanan där jag försöker övertyga mig själv om att den här tiden faktiskt är väldigt spännande. Det är en fantastisk gåva att få ha ett brinnande intresse för någonting. För att övertyga mig själv tänker jag att det är smart att tänka på alla fördelar det finns med att faktiskt ha detta brinnande intresse för – och viljan att jobba med hållbarhet. Det som direkt slår mig är den kraft att arbeta riktigt, riktigt hårt som jag själv har upplevt, särskilt under min masterutbildning och inte minst nu under tiden jag skriver min uppsats. Detta trots att det är tufft, ganska ofta tråkigt och många gånger dessutom svårt.

En del av detta handlar också om det alltid lika flummiga men ack så viktiga spåret om ett gemensamt ansvar för de kommande generationerna och att vi människor hör ihop – kalla det universalism, solidaritet, politik eller någonting helt annat. En inspirerande dokumentär som en av mina handledare skickat till mig är Six degrees of separation. Den handlar egentligen inte alls om hållbarhet utan snarare om hur gigantiska system, inklusive oss människor, binds samman genom nätverk över hela vår planet och hur forskningsfältet om just nätverk har vuxit fram. Så som jag uppfattar det är den tanken en del av vad som driver många hållbarhetsintresserade; tanken om att vi är beroende av varandra och att våra samhällen är sammanväva med biosfären och att vi är beroende av att ekosystemen fungerar.

Jag ser det faktiskt som ett ansvar att ha detta intresse, någonting som inte får slösas bort eftersom vi tyvärr är långt ifrån tillräckligt många i dagsläget som är villiga att försöka göra skillnad. Som många andra hoppas jag kunna skapa en förhållandevis framgångsrik karriär, exakt hur återstår att se – men när den stundtals känns avlägsen är det just ovan nämnda tankebanor som på något sätt gör att jag finner lugnet igen, och inser att så länge jag försöker, och så länge det räcker en liten bit räknas det faktiskt med tanke på att man aktivt förvaltar sin passion. Jag inser såklart att dessa resonemang inte direkt är nya, men jag måste erkänna att det känns ganska upplyftande att tänka på det faktum att om inte möjligheterna har kommit till dig än – då måste du själv försöka skapa dem.

Men låt oss gå över till den mer konkreta delen av vad den här skärningspunkten innebär. Eftersom jag är född i slutet på 80-talet har jag av förklarliga skäl inte kunnat erfara hur hållbarhetssektorn har utvecklats, även om jag hängt med de senaste åren. Däremot upplever jag att det skapas fler och fler jobb inom hållbarhetssektorn, snabbare och snabbare, och att vi blir bättre på att organisera oss. Två riktigt bra facebook-grupper som jag tycker fullständigt spottar ur sig idéer, inspiration och massor med vakanta tjänster är Jobb Hållbarhetsfrågor och Affärsnätverket Hållbart Näringsliv. Om ni inte redan är medlemmar – ansök! Eftersom denna blogg dessutom är en del av Sustainergies verksamhet vore det ju dessutom skandalöst om jag inte gjorde reklam för deras fantastiska karriärspaning som har hjälpt många studenter till praktiker och jobb. En annan riktigt bra länk är MiljöAktuellts karriärsida som också den innehåller många vakanser och bra information. Hemsida att hålla koll på om man vill fortsätta sina studier utanför Sverige är AcademicPositions.eu och findaphd.com samt den inte lika bra (tyvärr) svenska motsvarigheten Doktorera.nu. Ni som har fler tips – SKRIV hemskt gärna in dem i kommentarsfälten nedan!

Jag avslutar härmed inlägget med insikten att jag just inkluderat mig själv i denna sektor genom att använda benämningen ”vi”. För så är det ju, det som är just så spännande med att vara i skärningspunkten mellan utbildning och karriär är att man officiellt – på pappret, kan kategorisera sig själv att tillhöra denna växande sektor vilken är en del av samhällsförändringen som vi tillsammans måste skapa.

Share.

About Author

Hanna Ahlström

Jag har läst masterprogrammet Social-Ecological Resilience for Sustainable Development på Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet. Jag har sedan tidigare en Ekonomie kandidatexamen med huvudområdet Nationalekonomi, inriktning miljöekonomi från Sveriges Lantbruksuniversitet, Uppsala och University of Illinois, Urbana-Champaign. Jag brinner för allt som heter globala och internationella processer och beslutsfattande och hoppas på att antingen få möjlighet att doktorera inom det ämnesområdet eller på något sätt kunna jobba med miljöfrågor i någon av de stora internationella organisationerna.