Denna fredag har Hanna Ahlström fokus på “vad vi tänker på när vi försöker att inte tänka på global uppvärmning”. En hel del visar det sig och det finns psykologiska förklaringar.

Anledningen till att jag valde detta ämne för dagens inlägg är att jag nyligen kom över boken What We Think About When We Try Not To Think About Global Warming – Toward a New Psychology of Climate Action av Per Espen Stoknes. Det här blogginlägget bygger nästan helt på den längre intervju som Klotet i P1 hade med honom för en dryg månad sedan. Boken skrevs på engelska för att i huvudsak kunna påverka den amerikanska debatten inför klimatförhandlingarna i Paris och det annalkande presidentvalet. Per Espen Stoknes är psykolog och ekonom och jobbar på handelshögskolan BI där han leder Center for Green Growth.

Foto: Reiner Kraft, Flickr

Foto: Reiner Kraft, Flickr

Boken består av tre olika delar: först fokuserar han på barriärer och problem när det kommer till klimatkommunikation, andra delen består av lösningar – vad vi vet fungerar när det kommer till mänsklig kommunikation och vad som engagerar människor samt en avslutande mer filosofisk, extensiell del – hur påverkar till exempel våra värderingar och synsätt vårt förhållningssätt till klimatfrågan.

Han pratar till och med om en klimatparadox – för det är paradoxalt att med tiden forskarna blivit mer säkra på vad problematiken innebär och ju mer dokumentation som finns tillgänglig – desto mindre bryr sig folk. Det kräver en psykologisk förklaring enligt Per och det är den frågan som har drivit honom i sin forskning. Han har kommit fram till att det i huvudsak beror på fem stycken olika barriärer: Distance, Doomsday, Dissonance, Denial och iDentity.

Distance: Vi upplever klimatfrågan som fjärran och något som inte påverkar oss. Vi vet att människor tänker mest på det som ligger nära dem själva. Dessutom har vi generellt svårt att ta beslut idag baserat på vad som kommer hända under nästa århundrade. Man har också använt sig utav bilder på bland annat smältande is i Arktis – händelseförlopp som sker långt borta. Och de som faktiskt påverkas av klimatförändringarna idag bor i huvudsak långt borta från oss. Ju längre bort en människa är ifrån oss, desto mindre empati har vi för denna människas lidande. Slutligen handlar det om att människor tycker att stadsministrar, internationella förhandlare och globala affärsledare har ansvaret för denna fråga.

Doomsday: Klimatförändringar har diskuterats som en fruktansvärd katastrofsituation vilket man säger år efter år efter år. Det man då vet vad gäller människans psyke är att när vi upplever flera katastrofsituationer på rad vänjer vi oss. Då börjar vi stänga av, vi orkar inte med alla de här katastrofscenarierna som målas upp framför oss. Vi projicerar denna utmattning på budbärarna och ser dem som domedagsprofeter. Detta innebär att vi känner skuld, ångest och stänger av. Skuld är dessutom djupt passiviserande och inte engagerande.

Dissonance: Den tredje barriären innebär att vi litar mer på vad vi gör än vad vi vet att vi borde göra. Denial: Problematiken kring domedagsscenariot och det faktum att vi inte orkar mer innebär att vi till slut stänger av automatiskt och stoppar problematiken i byrålådan. Vi kan då leva som att vi inte vet det vi vet.

iDentity: Vissa menar att skatter är för höga och att myndigheter reglerar för mycket. När klimatvetenskapen kommunicerar att det är precis det vi måste göra tillämpar många människor sina värderingar för att skapa sig en åsikt. Det innebär att många människor helt enkelt inte tror på detta med klimatvetenskap eftersom lösningarna inte stämmer överens med ens värderingar. Identitet, världssyn och ideologi vinner över fakta.

Lösningarna måste innebära att man tar dessa psykologiska barriärer i beaktande och skapar så kallade evidensbaserade kommunikationsstrategier. Det som bryter distansbarriärer är att skapa situationer där till exempel personer tävlar med sina grannar om att sänka sin elförbrukning – då blir det helt plötsligt personligt, nära och viktigt. Per berättar att man har visat på att solcellsinstallationer och elbilsinköp är ”smittsamt”. Inramningar som vi också vet fungerar är 1) hälsa och 2) möjligheter. Exempel är att klimatförändringarna genererar mer fästingar på sommaren, fler luft- och vattenburna sjukdomar, värre pollensäsonger och dålig luft när vi bränner fossila bränslen i städerna. Viktigast är att prata om möjligheterna – ett smartare och grönare samhälle innebär bättre liv för människor och mindre resursförbrukning, vilket innebär lönsamhet.

Jag kan verkligen rekommendera er läsare att lyssna på intervjun som sändes i Klotet och självklart att läsa boken. Ett sista tips för att spinna vidare på denna diskussion är att kolla in Climate Home’s artikel om vad medier rapporterade om i stället för COP21 – nämligen Kim Kardashian och Star Wars […].

Share.

About Author

Hanna Ahlström

Jag har läst masterprogrammet Social-Ecological Resilience for Sustainable Development på Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet. Jag har sedan tidigare en Ekonomie kandidatexamen med huvudområdet Nationalekonomi, inriktning miljöekonomi från Sveriges Lantbruksuniversitet, Uppsala och University of Illinois, Urbana-Champaign. Jag brinner för allt som heter globala och internationella processer och beslutsfattande och hoppas på att antingen få möjlighet att doktorera inom det ämnesområdet eller på något sätt kunna jobba med miljöfrågor i någon av de stora internationella organisationerna.