I detta fredagsinlägg diskuterar Hanna Ahlström gröna obligationer och även om det har utlovats ett inlägg om cirkulär ekonomi får det vänta till senare eftersom hon i detta nu har snöat in sig totalt.

Gröna obligationer kan definieras som räntebärande skuldebrev vars likvid finansierar specifika former av projekt. Det är helt enkelt ett avtal om att låna ut pengar till en motpart där pengarna skall användas specifikt till projekt för att förbättra miljön. Gröna obligationer anses dessutom ha stor potential att vara en positiv påverkan på småskaliga eller finansiellt utsatta projekt som annars har svårt att attrahera kapital.

Foto: GG Agriculture, Flickr

Foto: GG Agriculture, Flickr

För att sätta sig in i ämnet rekommenderar jag först och främst att läsa rapporten skriven av Världsbanken som heter What are Green Bonds? och hemsidan för Climate Bonds Initiative. Den senare är definitivt värd ett besök då det går att hitta väldigt lättöverskådlig information om hur denna marknad har utvecklats – eller snarare exploderat de senaste tre åren. Först och främst måste det klargöras att gröna obligationer är en produktgrupp som inte har funnits så länge; år 2007 sparkades den marknaden igång med emission från de multilaterala institutionerna Europeiska investeringsbanken (EIB) och Världsbanken. Utvecklingen gick sedan snabbt:

  • Den första märkta obligationen lanserades 2008 av Världsbanken (International Bank for Reconstruction and Development eller -IBRD-) till ett värde av 3350 miljoner kronor (cirka US $ 440 000 000).
  • 2013 uppstod reaktioner på den bredare obligationsmarknaden efter det att IFC sålt en grön obligation för $ 1 miljard inom en timme efter det att den utfärdats.
  • I november samma år utfärdades de första gröna obligationerna av företag (EDF, Bank of Amerika och Vasakronan), vilket anses vara vändpunkten för marknadstillväxten då marknadens storlek drevs till $ 11 miljarder.
  • Marknaden tredubblades i storlek under 2014 då $ 36.6 miljarder utfärdades, och även om marknaden inte har sett liknande tillväxt under 2015 då totalt $41.8 miljarder utfärdades, förväntar man sig på Climate Bonds Initiative ett utfärdande om $100 miljarder detta år.

I och med denna snabbt växande marknad har andra aktörer tagit tag i frågan. Olika icke statliga organisationer har bidragit med mycket arbete som uppmärksammat problematiken kring finanssektorn och hållbarhetsfrågor över lag, men också mer specifikt relaterat till gröna obligationer. WWF Forest har till exempel tillsammans med Climate Initiative, Global Canopy Programme och Climate Bonds Initiative producerat rapporten Unlocking Forest Bonds: A High-Level Workshop on Innovative Finance for Tropical Forests. Naturskyddsföreningen har engagerat sig genom en rad olika evenemang, seminarier och annat – bland annat under Almedalsveckan. De har dessutom producerat rapporten Sparande för en bättre miljö? – En studie av finansbolagens etiska produkter och hållbarhetsarbete som för visso lägger krut på en hel del andra etiska produkter än gröna obligationer, men en del av det material jag presenterar här kommer just från denna rapport.

Det går att hitta en hel del kritik vad gäller gröna obligationer och hur stora effekter de har  vad gäller att bidra till att skapa en hållbar ekonomi. Exempelvis anser många att gröna obligationer endast fungerar om aktörer litar på att marknaden är transparent. Dessutom är ett stort frågetecken vad som egentligen är ”grönt” – olika aktörer kan självklart lägga in olika definitioner i begreppet. Dessutom kan kraven på vad detta är variera, och vad för slags projekt och företag som stöttas. Enligt vad jag hittills uppfattat är det till exempel utbrett bland branschfolk att ”grönt” = klimat. Detta är självklart problematiskt eftersom att det inte bara behöver göras fler klimatsmarta investeringar, utan det finns en rad miljöproblem där företag kan bidra med lösningar som också behöver kapital. En del av detta problem är därför avsaknaden av marknadsgemensamma definitioner som kan användas vid utformandet av urvalskriterier vid investeringar. Frivilliga riktlinjer för bästa praxis kallas Green Bond principles och har fastställdes av en grupp investmentbanker: Bank of America Merrill Lynch, Citi, Crédit Agricole Corporate and Investment Bank, JP Morgan Chase, BNP Paribas, Daiwa, Deutsche Bank, Goldman Sachs, HSBC, Mizuho Securities, Morgan Stanley, Rabobank och SEB. För närvarande finns det 55 medlemmar och den löpande utvecklingen och uppföljningen har sedan dess flyttat till ett oberoende sekretariat som International Capital Market Association (ICMA) har hand om. Principerna ger inte närmare detaljer om vad som är ”grönt” och det lämnas till emittenten själv att avgöra detta. I stället har breda, gröna projektkategorier utvecklats som kan användas som vägledning. Världsbanken och IFC har dessutom sina egna kriterier och definitioner av vad som är ett grönt projekt. Climate Bond Initiative bidrar till att fylla detta tomrum genom att tillhandahålla gröna definitioner som är sektorsspecifika och som utvecklats av forskare och branschexperter, dessa finns tillgängliga på CBI:s webbplats. Trots detta innebär det i slutändan att avsaknaden av marknadsgemensamma definitioner är ett problem.

Forskningen ligger än så länge, av förklarliga skäl, lite efter men jag vet en del olika forskningsprojekt som är på gång som tar upp ämnet. Dessutom har jag snubblat över en kandidatuppsats skriven av Anna Adlarson och My Hammarström på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet vilket gjort att jag har fått ytterligare förståelse för ämnet och blivit väldigt inspirerad. De vann Andra AP-fondens pris inom finans och hållbarhet för denna uppsats som heter ”Är gröna obligationer ett finansiellt instrument som bidrar till en hållbar utveckling?” Välförtjänt! Jag kan verkligen rekommendera er att läsa den.

Slutligen måste det förtydligas att gröna obligationer är en utav flera finansiella instrument som måste utvecklas för att vi ska kunna transformera vårt ekonomiska system. Ovan nämnda kritik är några exempel, men det finns givetvis mer omfattande kritik att fånga upp i ämnet. Inte minst blir det spännande att se hur marknaden utvecklas under detta år, samt vad forskning kommer att visa i framtiden.

Share.

About Author

Hanna Ahlström

Jag har läst masterprogrammet Social-Ecological Resilience for Sustainable Development på Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet. Jag har sedan tidigare en Ekonomie kandidatexamen med huvudområdet Nationalekonomi, inriktning miljöekonomi från Sveriges Lantbruksuniversitet, Uppsala och University of Illinois, Urbana-Champaign. Jag brinner för allt som heter globala och internationella processer och beslutsfattande och hoppas på att antingen få möjlighet att doktorera inom det ämnesområdet eller på något sätt kunna jobba med miljöfrågor i någon av de stora internationella organisationerna.