Magasinet Camino har gått från att vara en uppstickare till att bli en etablerad tidskrift med inspirerande reportage om hållbar utveckling. År 2010 blev tidningen utsedd till årets kooperativ och de siktar nu mot att bli en aktör med ännu större inflytande än idag. Emma Gustafsson fick sig en pratstund på telefon med en av ägarna, Ingemar Tigerberg, medan han trampade sig till jobbet genom Göteborgs gator.

Camino

Caminos redaktion: Caroline Petersson, Ingemar Tigerberg och Johanna Stål. Foto Tobias Jansson

År 2007 startades tidningen Camino – klimatlarmen hade då börjat ljuda som högst, IPCC:s fjärde klimatrapport kom och Al Gore hade precis släppt ”En obekväm sanning”. Media hade kretsat runt klimathotet en tid och prognoserna såg dystra ut. De tre kompisarna Johanna, Caroline och Tobias kände att det behövdes en konstruktiv kraft som visade på de möjligheter som öppnade sig istället för att pacificeras och förlamas av alla katastrofrapporter. Camino föddes och har sedan dess lyft upp goda exempel för att inspirera människor till att utforska nya vägar mot en hållbar framtid.

Jag har fått chansen att intervjua Ingemar, som är redaktör och ansvarig utgivare för magasinet. Medan han sitter på cykeln på väg till jobbet skall jag få ta del av hans tankar om entreprenörsskap och hur han ser på det enorma systemskifte vi står inför. Men först vill jag stilla min nyfikenhet kring hur uppstarten av Camino gick till.

– Det var egentligen mina kollegor som startade Camino. De var alla på olika sätt utbildade inom hållbar utveckling och hade jobbat både inom internationella organisationer och rörelser som låg nära de frågorna. Jag själv jobbade som frilansjournalist och kom in ett halvår senare. Vi träffades på kontorshotellet House of Win-Win.
– Jag hade aldrig haft modet att starta ett eget magasin, men de lyckades få igång det. Det var väldigt bra att de inte hade någon erfarenhet – det gjorde dem tillräckligt naiva för att våga.

Sedan dess har sju år gått och gänget bakom Camino har hunnit fundera mycket kring sitt eget företagande. Jag frågar Ingemar vad han har fått för insikter och om han har några tips till de som funderar på att starta eget.

– Det har varit en lång resa för att få det ekonomiskt gångbart. I Sverige finns det en slags rosenskimrande inställning till entreprenörskap. Unga kastar sig ibland ut i företagsamheten lite väl andlöst. Att vara på en konkurrensutsatt marknad är stenhårt och det är svårt att vara en liten aktör. Man måste vara hårdhudad, vara beredd på att ligga ute med pengar och inledningsvis inte ha någon lön alls, om man inte har riskkapital i ryggen. Det handlar om att försöka ha en sund inställning till vad det innebär.
– Om man sen lyckas är det fantastiskt, en frihetskänsla, man har roliga arbetsuppgifter, får syssla med det man brinner för och påverka världen. Vi som jobbar med Camino idag täljer absolut inte guld men vi har mat på bordet och lever ett jättegott liv på många sätt.
– Den som vill starta eget bör vara säker på sin produkt eller tjänst, och se till att få affärsmodellen ordentligt utmanad och kritiserad av flera kunniga människor. Vänd och vrid på den. Och sen är många företag väldigt lokala – en liten marknad ger få potentiella kunder. Så analysera marknaden och sikta stort.

Ingemar trampade på under intervjun och och jag passade på att fråga hur han ser på framtiden och systemskiftet vi står inför. Vad kan man som individ göra för att minska sitt ekologiska fotavtryck?

– Det finns massvis med saker man kan göra, både för att minska sitt eget fotavtryck och få bättre livskvalitet. Men istället för att tänka: hur kan jag minska min negativa påverkan på den här planeten? Tänk: vad skulle jag kunna bidra med? Annars riskerar du att hamna i hopplöshet. Varken du eller jag kan ju hjälpa att vi fötts in i en viss typ av civilisation. Hitta något som ger en entusiasm och glädje, då tror jag att det engagemang du hittar och väcker hos andra kommer att ge en positiv spiral. Så försöker jag styra mitt liv. Var passar jag bäst?
– Jag rekommenderar dig att inte stirra dig blind på livscykelanalyser, exakta siffror och hur mycket det ena eller andra släpper ut. Det är så mycket som har att göra med stora strukturer – exakt samma liv i Tyskland och Sverige har helt olika klimatavtryck eftersom Tyskland använder mer kolkraft. Fundera istället på vad du skulle kunna bidra med och vad du skulle kunna göra en bra insats inom.

Jag känner mig träffad. Ett konstant dåligt samvete har hängt över mig å vår civilisations vägnar de sista fem åren. Hur har det kunnat gå så här långt? Jag frågar mig dagligen vad jag kan jag göra i min vardag för att minska min påverkan? Räcker det med att inte köpa rött kött, inte använda flytande tvål eller balsam, källsortera, peta bort veken ur värmeljusen, klippa isär tandkrämstuben för att karva ut det sista som finns kvar? Listan kan göras lång. Att inte se sig själv som ett problem utan istället som en del av lösningen skulle inte bara vara skönt, det skulle förmodligen även leda till en minskad klimatpåverkan då fler kreativa idéer kommer födas som bidrar till att förändra samhället i rätt riktning.

– För mig kom den här insikten i ett projekt – One Tonne Life. Det var en utvald tvåbarnfamilj som under en vecka i sitt vardagsliv skulle komma ned till utsläppsnivån 80 kg CO2 tillsammans per vecka, vilket motsvarar ett ton CO2 per person och år. De startade på dryga sju ton per person och skulle fortsätta leva ett relativt vanligt liv. Till sin hjälp fick de bland annat ett klimatsmart hus med solceller på taket som försedde huset med el och “tankade” elbilen på garageuppfarten. De hade all möjlig teknik tillgänglig. De bodde i ett hus som producerade mer än de gjorde av med, körde en elbil, fick kostrådgivning, visste vad de skulle äta för att få ett så litet koldioxidavtryck som möjligt.
– Men studien visade att när de bara satt hemma o inte gjorde någonting (här börjar Ingemar skratta reds. anm.), bara åt vegansk kost och sänkte värmen, så kom de ned till 1,5 ton CO2 per person och år. Hur mycket man än anstränger sig så är det inte möjligt att leva hållbart idag. Om det inte ens är möjligt kan man inte kräva av individen att göra det. Det saknas politiska beslut som stöttar en sådan omställning. Då är det bättre att tänka: Vad kan jag bidra med?

Hur mycket man än anstränger sig så är det inte möjligt att leva hållbart idag. Om det inte ens är möjligt kan man inte kräva av individen att göra det. Det saknas politiska beslut som stöttar en sådan omställning.

De politiska besluten ja. Där ser det lite olika ut på nationell och kommunal nivå. Medan riksdagspolitiker har flera styrmedel och skatter att röra sig med får kommunalpolitikerna rikta sin kraft mot transporter och energiförsörjning. Och på transportområdet vill Ingemar berömma sin hemstad Göteborg.

– Det finns en jättetydlig inriktning på politiken i Göteborg, som ju har en historia av att ha varit väldigt bilvänligt, inte minst på grund av Volvo och bakgrunden som industristad. Man gör just nu otroligt stora satsningar på att flytta trafik från bil till kollektivtrafik och cykling. Det är bara att titta sig omkring; cykelbanor breddas och blir fler, bussfiler tillkommer liksom nya spårvagnslinjer, västlänken byggs och det införs trängselskatt. Massvis av politiska beslut har tagits för att göra den omställningen. Visst har politikerna maktmedel i sina händer för att påverka resor och uppvärmning, vilket är två riktigt stora klimatområden.

När Ingemar klivit innanför dörren på kontoret och hejat på kollegorna fortsätter vi att prata lite grand om Caminos mål och framtidsvisioner. Målet är att vara en aktör som har ännu större inflytande än vad de har idag. Varumärket finns, magasinet finns, föreläsningarna hörs och många beslutsfattare använder dem som inspiration för att förändra sina verksamheter, men de vill nå ut större och bredare.

– Och sen om det resulterar i att vi blir fler personer, vilket är troligt, är inte huvudändamålet i sig. Inte heller högre vinst. Vårt mål är kort och gott att inspirera för en hållbar framtid, och då vill vi nå de personer som har en vilja och en chans att göra avgörande val politiskt, inom företag och organisationer samt individuellt. Ju fler vi når inom detta segment desto bättre. Att växa ekonomiskt är alltså i sig inte ett mål men troligen ett bra medel.

Jag känner mig peppad på att utforska min väg. Samtalet har ingjutit hopp och kanske kan jag svänga om mitt synsätt och hitta vad just jag kan bidra med. Kanske vet jag det redan. Frågan är om affärsmodellen håller? Att vara egenföretagare är ju också tuffare än man tror. Det får framtiden utvisa.

 

 

Share.

About Author

Emma Gustafsson

Jag heter Emma-Louise Gustafsson och jag är i första hand naturälskare. I andra hand är jag fjäll- och vildmarksledare och i tredje hand civilingenjör som de senaste åren jobbat med kommunikation och marknadsföring på friluftsföretag. Jag vill göra vårt samhälle mer hållbart och för mig börjar det med att få ut folk i naturen. Det är min övertygelse att när du väl blir fascinerad av vår fantastiska miljö och dess skörhet vill du inte äventyra framtida generationers möjligheter att njuta av den. Så välkommen ut i naturen!